Har en tid bakom mig som varit smått jobbig. Det har varit en period i mitt liv där jag inte riktigt känt mig motiverad till speciellt mycket. Alla går vi väl in i svackor i livet och jag har nu insett att mitt inre befinner sig i en liten formsvacka. Precis som alla elitidrottare analyserar vad det är som gör att formsvackan trätt in, analyserar även jag vad det är som gör att jag hamnat i en inre svacka. Först måste jag tillåta mig själv att inte alltid vara på topp, att man inte alltid KAN vara på topp och tro mig, jag försöker verkligen tillåta mig det. Det är många pusselbitar som ska hamna rätt igen och jag är inte den som i första taget ger upp, pusslet ska läggas - så enkelt är det!
Jag har även börjat läsa min historia. Det är inte många som har sin historia svart på vitt men jag är en av dem. Det är väldigt intressant att läsa, stundtals jobbigt men oerhört lärorikt och jag börjar förstå mina handlingar i vissa situationer. Man ska inte "skylla" på sin uppväxt hur man fungerar som vuxen och det gör jag inte, men det är av uppväxten man präglas och sen är det upp till var och en att välja hur man förvaltar den. Sen har vi ju alla olika förutsättningar och mina har kanske inte varit de bästa. Många som jag pratat med och berättat min historia för säger att det är ett under att jag idag är den jag är och att jag inte gett upp. Men som jag skrev tidigare så är jag inte den som ger upp i första taget. För mig har det inte funnits nåt annat alternativ. Självklart har jag känt hopplöshet och bara vilja försvinna men nåt inom mig har gett mig kraft att kämpa på.
För er som inte vet så har båda mina biologiska föräldrar ett begåvningshandikapp och jag blev tvångsomhändertagen när jag var 6 år på ett rätt så brutalt sätt. Jag blev placerad i en fosterfamilj som jag efter många om och men tillslut blev kvar i. Det var många förhandlingar och jag slets fram och tillbaka på ett, i mina ögon sett, fullständigt oproffsigt sätt av myndigheterna. Tur i oturen så hamnade jag i en familj som jag vill rikta all min kärlek till. Utan dem hade jag absolut inte varit den jag är idag. Jag är och kommer vara dem evigt tacksam. Mina biologiska föräldrar har fått utstå väldigt mycket skit och det har jag förstått nu sen jag blev vuxen. De har bara gjort sitt bästa och vad de trodde var det bästa, vad mer kan man begära?
Idag på min lilla promenad i det fantastiskt vackra vädret fick jag en skön känsla i kroppen. Solstrålarna letade sig fram bland grenarna och jag kände en stolthet. En stolthet över vad jag har idag. En tacksamhet. En glädje. Gick längs vår lilla väg och såg ut över fälten. Stannade till och vände mig om och såg ett rött fint litet hus med vita knutar, mitt hus - ofattbart. Vem hade trott det för några år sedan? Inte jag i alla fall! I det huset skriver jag nu ett nytt kapitel, ett nytt kapitel i mitt liv.
Avslutar med en låt som det känns som om jag kunde skrivit. Den passar i alla fall väldigt bra in på hur jag känner!
