Tågresenärer

Tåget rullar iväg från stationen och jag har just satt mig på min plats. Bakom mig sitter två fnittriga tjejer och två rader framåt sitter en mamma och pappa med 2 barn. Mamman och dottern är allt annat tysta...tjo och tjim och klackarna i taket typ! Varför? Det slår aldrig fel. I stort sett varje gång när jag åker tåg eller långfärdsbuss ska det alltid vara nåt störande ting - är det inte nån äldre dam som duschat i 10 liter tung parfym så är det någon som målar naglarna eller några barn som lever rövare! Jaja, vad är väl en liten stuga i skogsgläntan intill en liten tjärn? Alldeles tyst och öde och spöklikt och alldeles, alldeles underbar! Jag plockar upp datorn ur väskan, stoppar hörlurarna i örat, vrider upp volymen och hör Helen Sjöholms ljuva stämma - nu kan vilddjuren där borta i andra änden stoja bäst de vill!
Ujuj, är så uppe i varv, svettig och dan. Tittar ut genom tågfönstret, vilken otroligt vacker kväll. Solen strålar som aldrig förr (eller på väldigt länge i alla fall), passerar den ena gården efter den andra, träd efter träd, en och annan häst och även nån flock med kossor - det är ett vackert land vi bor i. Efter en stund känner jag hur kropp och hjärna börjar slappna av. Jag älskar att åka tåg, bortsett från stojiga mänskofolk och besprutade östermalmsdamer.
Har suttit på tåget i en halvtimme och har inte förrän nu registrerat personen mitt emot mig. Hon känns så bekant på något sätt, hjärnkontoret fick kvällsöppet och arbetade febrilt i arkivet efter vem denna kvinna kunde vara. Plötsligt slår det mig och jag skrattar tyst för mig själv! Ni vet Norpan i Dr Snuggles? Det bara måste vara Norpans farmor eller mormor som jag får sällskapa med en stund. Hon har snaggat det blekta håret, målat läpparna med sitt rödaste läppstift, tagit på sig sin finaste spetsblus med svart krage och svarta slag och till det en svart kjol i klockformad volang. På fötterna har hon svarta klickeliklack skor och längst fram sticker stortån fram målad i en mörk vinröd ton. Ojojoj....hon fick bråttom, hon kom på att hon skulle kliva av på stationen vi just stannat vid. Vips så stod hon förvirrad nere på perrongen. Kanske är det i Västerås som Norpan bor? Jag tittar upp och inser även att vilddjurs-familjen är borta.
Det är väldigt kul och intressant att studera andra människor!

Börjar närma mig den kungliga huvudstaden där jag ska möta min kära för att ta oss till Älvsjö och min nyåterfunna vän Joanna.

Puss och kram på er och trevlig helg!

Hitta lugnet...

Jag har nu träffat min psykolog 3 gånger och känner redan att det vad det här jag behövde. Senaste tiden har jag varit så trött, matt i kropp och hjärna, haft huvudvärk var och varannan dag. Har nu insett att det anledningen till detta är att jag har en extrem stress inom mig. Har nog inte sett mig själv som en stressad person men om jag tar ett kliv ut ur min kropp för en stund och försöker se på mig själv utifrån så ser jag en rätt så lugn och sansad person men om jag sen går tillbaka in i mig själv igen så stämmer inte den yttre bilden. Det blir en krock. Hur kan en person som ser lugn och sansad ut vara så stressad? Vad är det som gör att det inte syns utvändigt? Innanför mitt skal lever en stress att alltid högprestera, alltid finnas till hands, alltid måste vara på topp.
Jag har av min psykolog fått en kravlöst uppgift att ta korta pauser, hitta stunder för mig själv där jag kan känna mig fri från alla måsten. Ta en stund i skogen och bara andas in frisk luft, lyssna på naturens ljud och bara vara.
När jag cyklade till bussen nu på morgonen sken solen över de daggbeklädda fälten, luften va sådär morgonsval och frisk. Jag fylldes av ett lugn som jag inte känt på länge. Det gäller nu för mig att hitta det där lugnet oftare så ska jag nog komma till rätta igen.
Jag är glad och tacksam över att jag har mina underbara kollegor som jag tillbringar den största delen av min vakna tid med, ni är ovärderliga.
Kram på er alla