Det går inte med ord beskriva denna dag. Att begrava sitt barn är inget någon förälder ska behöva vara med om. Det som inte får hända har nu hänt. Min älskade sambo har mist sin fina dotter. I snart 3 veckor har vi levt i en bubbla av chock och förtvivlan. Allt är som i ett vakuum.
Idag va dagen för begravning. Det va den finaste och mest personliga begravning jag varit med på. En underbar präst som tog tillfället i akt och hedrade Felicia med att färga luggen i Felicias favorit färg - lila. Hur många präster skulle göra det? Kapellet fylldes till bredden av nära och kära och hur högtalarna strömmade musik av Bach, Kent, Queen och Mando Diao. På den lila-färgade kistan låg ängsklockor och nyponros och genom kapellets fönster trängde sig solens strålar in - allt för vår lilla vildros!
Vila nu i frid finaste lilla Felicia! Du kommer vara med oss vart vi än går och i vad vi än gör - i våra hjärtan och i våra minnen.
Stirrar ut i luften
hör tv:n i bakgrunden
lyssnar egentligen inte
tänker
försöker förstå
Vart är glädjen?
har den tagit slut?
det finns något annat där istället
En tomhet
som jag inte vet
vad man ska göra med
Sorg
som gör att mina ögon dimmas
av tårarnas regn
Saknad
som kommer finnas kvar
- länge
Det är både ett avslut
och en början på något nytt
Ett avslut av en fas
En början på en ny
Men just i detta nu
känner jag endast
en enda stor
...eller vad man ska säga. Igår kväll när jag hade lagt mig och släckt lampan var det precis som att det explodera nåt i mitt huvud. Det small till nåt förskräckligt i bakhuvudet, kände mig alldeles varm i huvudet och nacken stelnade till. Hann tänka väldigt många tankar! Nu dör jag! Jag får en hjärnblödning! Är det så här jag ska dö? 33 år gammal! Tog mig ner till köket och tog en värktablett, inte vet jag vad jag tänkte att den skulle hjälpa mig med, men hade så djävulskt ont. La mig igen och somnade ganska snabbt och vaknade som vanligt i morse helt utan smärta men något stel i nacken. Himla märklig upplevelse, fattar inte alls vad det kunde vara, men någon hjärnblödning lär det ju i alla fall inte ha varit.
Dagen flöt på som vanligt. Måndag och dags att skylta om på jobbet och nya varor att packa upp. Som jag skrev i förra inlägget så går vi mot ljusare tider och det känns toppen. Det är ljust när man vaknar och så härligt att få se solen skina i stort sett hela dagen. Dock är det ännu kolsvart när jag kliver av bussen på kvällarna men snart, snart så blir det ljusare även på kvällen. Längtar så otroligt mycket till vår och sommar, är riktigt trött och less på vintern nu. Den har varit så lååång!!
Tänk att man aldrig är nöjd; blir det ingen riktig vinter klagar vi ofta på det, när vi väl får en ordentlig vinter ja då är det för mycket istället.
Snart dags att sjunka ner i soffan och kolla den danska serien Dicte..riktigt bra!
Jaha, nu har det tagit bra lång tid igen sen jag skrev här. Har liksom inte riktigt hittat inspirationen till skrivandet men det kryper sakta fram nu!
Har en tid bakom mig som varit smått jobbig. Det har varit en period i mitt liv där jag inte riktigt känt mig motiverad till speciellt mycket. Alla går vi väl in i svackor i livet och jag har nu insett att mitt inre befinner sig i en liten formsvacka. Precis som alla elitidrottare analyserar vad det är som gör att formsvackan trätt in, analyserar även jag vad det är som gör att jag hamnat i en inre svacka. Först måste jag tillåta mig själv att inte alltid vara på topp, att man inte alltid KAN vara på topp och tro mig, jag försöker verkligen tillåta mig det. Det är många pusselbitar som ska hamna rätt igen och jag är inte den som i första taget ger upp, pusslet ska läggas - så enkelt är det!
Jag har även börjat läsa min historia. Det är inte många som har sin historia svart på vitt men jag är en av dem. Det är väldigt intressant att läsa, stundtals jobbigt men oerhört lärorikt och jag börjar förstå mina handlingar i vissa situationer. Man ska inte "skylla" på sin uppväxt hur man fungerar som vuxen och det gör jag inte, men det är av uppväxten man präglas och sen är det upp till var och en att välja hur man förvaltar den. Sen har vi ju alla olika förutsättningar och mina har kanske inte varit de bästa. Många som jag pratat med och berättat min historia för säger att det är ett under att jag idag är den jag är och att jag inte gett upp. Men som jag skrev tidigare så är jag inte den som ger upp i första taget. För mig har det inte funnits nåt annat alternativ. Självklart har jag känt hopplöshet och bara vilja försvinna men nåt inom mig har gett mig kraft att kämpa på.
För er som inte vet så har båda mina biologiska föräldrar ett begåvningshandikapp och jag blev tvångsomhändertagen när jag var 6 år på ett rätt så brutalt sätt. Jag blev placerad i en fosterfamilj som jag efter många om och men tillslut blev kvar i. Det var många förhandlingar och jag slets fram och tillbaka på ett, i mina ögon sett, fullständigt oproffsigt sätt av myndigheterna. Tur i oturen så hamnade jag i en familj som jag vill rikta all min kärlek till. Utan dem hade jag absolut inte varit den jag är idag. Jag är och kommer vara dem evigt tacksam. Mina biologiska föräldrar har fått utstå väldigt mycket skit och det har jag förstått nu sen jag blev vuxen. De har bara gjort sitt bästa och vad de trodde var det bästa, vad mer kan man begära?
Idag på min lilla promenad i det fantastiskt vackra vädret fick jag en skön känsla i kroppen. Solstrålarna letade sig fram bland grenarna och jag kände en stolthet. En stolthet över vad jag har idag. En tacksamhet. En glädje. Gick längs vår lilla väg och såg ut över fälten. Stannade till och vände mig om och såg ett rött fint litet hus med vita knutar, mitt hus - ofattbart. Vem hade trott det för några år sedan? Inte jag i alla fall! I det huset skriver jag nu ett nytt kapitel, ett nytt kapitel i mitt liv.
Avslutar med en låt som det känns som om jag kunde skrivit. Den passar i alla fall väldigt bra in på hur jag känner!
