Tomhet

Det går inte med ord beskriva denna dag. Att begrava sitt barn är inget någon förälder ska behöva vara med om. Det som inte får hända har nu hänt. Min älskade sambo har mist sin fina dotter. I snart 3 veckor har vi levt i en bubbla av chock och förtvivlan. Allt är som i ett vakuum.
Idag va dagen för begravning. Det va den finaste och mest personliga begravning jag varit med på. En underbar präst som tog tillfället i akt och hedrade Felicia med att färga luggen i Felicias favorit färg - lila. Hur många präster skulle göra det? Kapellet fylldes till bredden av nära och kära och hur högtalarna strömmade musik av Bach, Kent, Queen och Mando Diao. På den lila-färgade kistan låg ängsklockor och nyponros och genom kapellets fönster trängde sig solens strålar in - allt för vår lilla vildros!

Vila nu i frid finaste lilla Felicia! Du kommer vara med oss vart vi än går och i vad vi än gör - i våra hjärtan och i våra minnen.


Stirrar ut i luften
hör tv:n i bakgrunden
lyssnar egentligen inte
tänker
försöker förstå

Vart är glädjen?
har den tagit slut?
det finns något annat där istället

En tomhet
som jag inte vet
vad man ska göra med

Sorg
som gör att mina ögon dimmas
av tårarnas regn

Saknad
som kommer finnas kvar
- länge

Det är både ett avslut
och en början på något nytt
Ett avslut av en fas
En början på en ny

Men just i detta nu
känner jag endast
en enda stor

tomhet